Dripp dropp

Vårt lilla ekipage, på väg hem från dagis i regnet. Himla skönt att vi går mot ljusare tider!

Soffkompis!

Ungefär så här har vi det om dagarna :)

Plask och lek

Simhallen har blivit E:s och F:s nya helgnöje. Med stentuffa simglasen på är F alltid redo för blöta äventyr.

Och i kväll ska nog lilleman få sig sitt första riktiga bad i balja. Men tills vidare chillar han vidare i pyjamasen. Klockan är ju ändå bara 14.30...

Det är väl tanken som räknas?

Idag ville jag skicka ett litet tack-kort till sväris Kicki för att hon ställde upp och hjälpte oss så mycket i förra veckan. Men när jag glad i hågen lagt kortet på lådan insåg jag att jag glömt att sätta på frimärke! 

Så kan det gå när man bara har mammahjärnan med sig. Vi får se om det alls kommer fram nån gång...

Men här kommer därför en elektronisk hälsning och många tack från oss. Kram!

Tjoho!

Vi tog en tur med vagnen idag. Lyxigt att få komma utanför huset - till och med trevligt att få gå och strosa på Netto i lugn och ro.
Med betoning på lugn. Jag rör mig än så länge i slow motion.

Morgonmys

Rehab

Tredje dagen på hemmaplan, och här kämpar vi på. Så fort jag är uppe och donar för mycket så straffar det sig och bäckensmärtan ökar. Så jag kan mest sitta och kuckelura och beundra den lille sovande prinsen.

Och så har jag ju lite "träning" att ägna mig åt. 

Vi har tur som har snälla sväris här - hon skämmer bort mig med nyttig mat, markservice, hämtning och lämning och lite storkok till frysen. Halleluja!

Utsläppta!

(I know, jag ser ut som om jag borde spärras in ;)

En vecka...

...har gått sedan den där dramatiska måndagsmorgonen. Det känns längre sedan. 

Men trots starten är vår älskade lille Ludvig lugnet själv. Väldigt nöjd med livet, så länge mamma och maten finns till hands.

Har jag missat nåt?

Sen när började man med kokt ägg till pytt-i-panna?

En plats i solen

Frisk luft! Igår lämnade vi Ludvig i en balja hos personalen, lånade en racer och lyckades ordna så att fick jag några minuters vårsol på näsan.

Livet i en rullstol - känns brutalt annorlunda.

1:an & 2:an

Stor & liten. Mina fantastiska grabbar, värda all smärta här i världen.

Jag vet inte om jag kommer att orka beskriva förlossningen här i bloggen. Jag har avvaktat och funderat. Var ska man börja? Kanske räcker det med att skriva: 13 minuter!

Dagen efter (i tisdags) när vi meddelat alla att lillprinsen kommit och att allt var bra, ja då slog "foglossningen from hell" till. Jag kunde inte röra på benen av smärtan, så Ludvig och jag fick bli kvar och tas om hand på Perinatalavdelningen. 

Och här sitter vi än, i en sjuksal med besöksförbud utanför familjen. (Tur att man inte är den rastlösa typen!) Ludvig är förvisso hur nöjd som helst. Och jag känner mig hur bra som helst - tills jag ska ta mig någonstans. Galet frustrerande och ovisst.

Visst, det går åt rätt håll, jag kan ta mig i och ur sängen nästan varje gång nu och snart tycker nog personalen att jag ska åka hem, så att de slipper att byta alla blöjor. Där hemma finns ju dessutom två som längtar och väntar. Men hur ska det gå för en handikappad kryckmorsa?